LA Times har en intressant artikel om hur Mitt Romneys kampanj använder sig av micro-targeting för att identifiera potentiella supportrar på personnivå. Metoden bygger på att använda fritt och kommersiellt tillgängligt data, som exempelvis inkomst, utbildning, vilka tidskrifter man prenumererar på, inköpsvanor et.c.
Allt fler företag tycks vara villiga att sälja dessa kunddata. Sedan valet 2008 sägs antalet tillgängliga datapunkter ha ökat från ett dussintal till nästan 300.
Utifrånrån den lista man får fram, sätter sig sedan framför allt volontärer och ringer runt för att slutligen identifiera vilka som är potentiella väljare, vilka som kan tänka sig att arbeta i kampanjen och vilka som vill donera pengar.
Jag har själv arbetat med den här typen av identifiering och det är fascinerande - eller skrämmande, vilket man vill – hur exakt det fungerar. Jag har också arbetat med hur man kan använda sociala medier för identifieringen, vilket är förvånansvärt knepigt.
Fördelen med offentliga profiler i sociala medier är att människor hjälper till att självidentifiera sig som supportrar. Till exempel genom att “gilla” en politiker på Facebook, eller följa honom eller henne på Twitter. Problemet ligger i att få ett definitivt ID på väljaren. I Sverige skulle det innebära att ha en säker koppling mellan ett personnummer och en Facebooksida eller ett Twitterkonto. I USA om att ha namn och adress. Det är uppgifter som är nästan omöjliga att extrahera från offentliga profiler.
Istället får man gå omvägar. Exempelvis kan man driva trafik till sidor för att donera pengar eller skriva upp sig som volontär och på så vis koppla ett konto i sociala medier till en fysisk person. Inbjudan till politiska möten är ytterligare en väg att gå, där man kan låta besökarna skriva in sig vid ankomsten och lämna de uppgifter man vill komma åt.
Kärnan i det här, att hålla sig med ett register över folks politiska – ofta även religiösa och i enstaka fall sexuella preferensen – skulle inte gå att göra lagligt i Sverige. Men många av metoderna för att få väljare att självidentifiera sig är direkt överförbara och används väl rimligen också.
Just självidentifieringen kommer att bli ett allt viktigare inslag. Redan under valet 2010 märkte vi att kvaliteten på databasen hade eroderat betänkligt på bara ett par år. Att färre har hemtelefoner var kanske tydligast, men också att preferensen för att använda e-post minskar. Samtidigt har det tekniska lösningarna för micro-targeting precis börjat lyfta på allvar.
