När jag skrev igår trodde jag att de grova hoten som skulle beskrivas i Uppdrag granskning var sådana som tagits emot anonymt. Istället handlade programmet, som ni vet, om Facebook-kommentarer som skrivits helt öppet under eget namn. Jag har två reflektioner från programmet:
Det är relevant att tala om näthat
Hat- och hotbrev har alltid förekommit. Men volymen – tusentals – vore inte möjlig utan nätet. Den som behöver skaffa ett kort och frimärken, författa sitt hatbrev för att sedan gå till brevlådan och posta det hinner oftare komma till sans än om det bara handlar om att skriva en kommentar på nätet.
Hat som hat, kan man kanske tycka. Hatet finns ju i hatarens huvud, oavsett hur eller om det uttrycks. Men det är att göra det för lätt för sig. Tekniken förändrar vårt sätt att tänka och vårt beteende. Det är särskilt sant för internet. Nätet har förändrat vårt sätt att tänka kring relationer på ett sätt som vi vanligtvis tycker är positivt och som har gett upphov till en blomstrande marknad. Men det vore naivt att tro att teknikskiftet inte också förändrar attityder till det sämre. Därför är det relevant att tala om näthat och inte bara hat i allmänhet.
H&M visar på ett vanligt problem
I just den här frågan är H&M:s agerande skamligt. Det finns ingen ursäkt för att låta kommentarerna ligga kvar i en månad. Hos vem ligger felet? Delvis hos den stackars sociala medier-ansvarige som var med i programmet, naturligtvis, men jag tror att problemet går djupare.
För det första undrar jag om H&M är i närheten av att vara bemannade för att ha en chans att hantera närvaron i sociala medier. Ug visar att det är allvar nu och kritiskt för varumärket. Tillsätt resurser därefter.
För det andra vill jag till en liten del lägga skulden på de sociala medier-föreläsare som så ivrigt predikat att diskussionen om ens varumärke ska släppas så fri som möjligt. Det har lett till en rädsla att lägga sig i och styra upp för mycket – även när diskussionen sedan länge har spårat ur. I ett eget forun, som en Facebooksida får anses vara, bestämmer man själv gränserna och är ansvarig för att man får det klimat man önskar. Även om det innebär flitig radering av kommentarer, eller som i fallet med vissa tidningar att man helt stänger möjligheten för läsarn att bidra.
Jag hoppas att programmet i går blir en ögonöppnare och att det leder till en livaktig och långvarig diskussion om var vi sätter gränserna på nätet.
