Helgens snackis, i brist på något substansiellt att prata om, har varit ett tal som Romney höll. Inte så mycket för innehåller, utan för hur det såg ut där han talade. Arrangören av talet (inte Romney-kampanjen) hade nämligen i sista stund kommit på att den bokade lokalen var för liten för de 1 200 åhörare som anmält sig. Varpå de något olycksaligt valde att flytta ut på gräsmattan på Ford Field, Detroit.
1 200 personer i en arena som rymmer 65 000 ser ganska ödsligt ut. Bilderna som snabbt spreds var lika effektfullt som försåtligt tagna med vidvinkel från bakre rader. Budskapet var i klockren samklang med kritiken mot Romney: han förmår inte att entusiasmera väljarna. Vad Romney egentligen pratade var det få som fick veta.
Kanske verkar det tramsigt och visst förstår jag de som klagar på att budskapet försvinner till förmån för yta. Men, allvarligt talat, vi skriver 2012 och då är faktiskt det visuella en hygienfaktor. Så varför är det fortfarande så svårt att få det rätt?
Vi är faktiskt några stycken som vet hur det fungerar och tar med det i planeringen. Som vet vilka faktorer som påverkar bilden och hur man maximerar chanserna till bra visuals.
Det finns även svenska exempel på när det gått snett – eller snarare när genomförandet inte riktigt har gått hand i hand. Det är framför allt två tillfällen från 2009 som jag kommer att tänka på.
Foto: S i Västerås
Det första var i samband med det kommunala framtidsdagarna i Västerås 2009, då en publikläktare hade placerats bakom Mona Sahlin. Ett effektivt grepp som ofta används här i USA. Fast här har räknar vi på avstånd och vinklar (nåja, i vart fall anlita folk som gör det) för att få till en snygg, organisk bakgrund med lagom oskärpa. Lägg till arbete från en vass ljussättare och vi börjar närma oss vad man bör förvänta sig av ett statsbärande parti. Istället blev det grådassiga bilder av frysande pensionärer.
Foto: VF
Det andra exemplet är från den så kallade jobbkongressen samma år, då något ljushuvud fått för sig att ha en skitstor powerpoint bakom talarna. En powerpoint dominerad av vita och ljusa färger. Idén är inte dålig, men alla som någon gång hållit i en kamera inser vad som händer när man ställer en person framför en sådan skärm. Det blir i princip omöjligt att exponera och färgtemperaturen skiljer sig mellan förgrund och bakgrund.
Blev det för tekniskt? Tappade jag bort dig? Förmodligen och det är därför det är så svårt att få gehör för de här frågorna. Men på samma sätt som (nästan) alla vet att det är olämpligt att använda Comic Sans för sin företagsinformation, måste man också lära sig en del grunder i hur det fysiska rummet kommunicerar. Annars står man där en dag, ensam i en ödslig fotbollsstadion.
