Under rubriken “50 nyanser av självplågeri” skriver Harry Amster i Svenska dagbladet om hur han finner det obegripligt hur makthavare ständigt gör bort sig i Ekots Lördagsintervju. I stort sett håller jag med honom. Vad är det som gör att luttrade politiker framstår som idioter när de hamnar i radiostudion?
Det är naturligtvis problematiskt. Även om politiskt underhållningsvåld i lagom doser är roande, så vinner ingen på att våra politiker inte kan hantera intervjusituationen bättre. Det kommer att sluta med att de slutar ställa upp på intervjun och håller sig till sina trygga, egna kanaler där de får stå oemotsagda.
Vad är det då som gör lördagsintervjun så speciell? Tomas Ramberg är förvisso en oerhört skicklig intervjuare, men inte unik. Istället är det två andra saker som slår mig när jag lyssnar på intervjuerna.
För det första är intervjuaren tydligt på lyssnarens sida. När modet för dagen är att medierna bara ska vara en kanal för åsikter och den journalistiska insatsen begränsar sig till att låta flera åsikter komma till tals, vågar lördagsintervjun att sätta intervjusvaren i relation till fakta och moral.
För det andra är formatet unikt för radio. Inom teve härskar åsikten att intervjuer antingen måste vara extremt korta, eller extremt snälla. Men inte ens de lite längre, medhårsstrykande intervjuerna – “det goda samtalet” – får ta någon tid till eftertanke, utan måste styckas upp av en exalterad publik. Skavlan är det värsta, men inte enda, exemplet.
Sådana intervjuer är lätta att ta sig igenom. Ett par väl inövade fraser, som levereras oavsett vad frågan är. Sedan är tiden slut eller så omöjliggörs en vettig följdfråga av publikens jubel. I lördagsintervjun finns däremot tillräckligt med tid för att grundligt avhandla två eller rent av tre ämnen och tränga in bakom flosklerna.
Formatet allena räcker dock inte som förklaring. När slipade politiker som Enström, Lööf och Arkelsten (för att ta ett par legendariska intervjuer) levererar vansinniga svar, är det inte för att de i stundens hetta improviserar vad de ska säga och hamnar snett. I stället är det ett uttryck för vad som händer när man ständigt vistas i en bubbla. Det är lätt att se framför sig hur intervjuoffren säger sådant som ständigt möts av nickar och medhåll på hemmaplan för att sedan bli förvirrade när de ifrågasätts av intervjuaren. Man får intrycket att det är först i radiostudion de inser hur logiken faller samman för dem.
Det finns en kognitiv förklaring till hur en sådan bubbla uppstår. Genom att om och om igen upprepa samma tankar och fraser, anpassar sig ens hjärna. Först vänjer man sig, sedan blir tankegången naturlig och självklar.
Som tur är finns det ett enkelt botemedel. En konsult kan lätt säga till när logiken haltar. En konsult kan vara rak och ärlig på ett sätt som en anställd i den egna organisationen har svårt att vara. Alla parter skulle vinna på lite mediaträning.
